KONST 13 november 2015

Separata utställningar som kommunicerar

Detalj ur Tina Eskilssons "Floating Pools".

Tina Eskilsson / Curt Hamne

Dalarnas museum

14 november - 10 januari



Reflection som just nu finns på plats utanför Dalarnas museum. 


Tina Eskilssons bilder rör sig kring vatten, Curt Hamne lämnar inte skogen. På Dalarnas museum öppnar två separata utställningar som fungerar väl tillsammans.

Utställningen börjar redan utanför konsthallens väggar. I Faluån framför Dalarnas museum guppar Tina Eskilssons installation "Reflection". Ett ständigt föränderligt verk som genom en rund dubbelsidig spegel tar in omgivningarna, vattnets skiftningar men också ljuskäglor från förbipasserande bilars lyktor. Inne i konsthallen finns en film där betraktaren kan följa hur verket förändras från morgon till kväll. Hoppas att museet och Falu kommun är på tå och köper in verket så att det blir ett permanent inslag i å-rummet.

Tina Eskilsson, verksam i Stockholm, ställer ut flitigt över hela världen. Hon arbetar i en lång rad olika tekniker: måleri, skulptur, rumsspecifika installationer, film och grafik. I utställningen i Falun får vi ta del av nästan hela spektret. Här finns stora vattendroppar fotograferade i Qatars öken och en svit målade isbjörnar som förts över på plexiglas med hjälp av grafik, en kedja av rörelser som både berättar om isbjörnens utmätta tid och det frusna vattnet som sakta smälter.

Vatten är den sammanhållande länken genom utställningen. Verken ställer relevanta frågor om vattnets värde och vad som händer om vi fortsätter förorena och slösa med vattnet?

Det dominerande verket är installationen "Floating Pools" som tillåter oss att uppleva hur vattenpölar ser ut underifrån. I tunna nylonlinor svävar transparenta vattensamlingar från taket. Besökarna får låna ficklampor och uppmuntras att belysa vattenpölarna vilket ger vackra tredimensionella reflektioner i rummet.

I samband med utställningen släpps även en bok om Eskilssons konstnärskap.

Cecilia Ekebjär

023-936 23

cecilia.ekebjar@mittmedia.se

By Leah Ollman, Special to The Times

Grace in nature, natural elements

Swedish artist Tina Eskilsson makes her U.S. debut in a pleasant whisper of a show at Sixteen:One. Watercolors of polar bears sniffing and walking the icy ground are lovely enough, the bulky grace of the creatures defined in shadows of green and fuchsia. A sequence of small ink paintings of a pale gray bear making its way "Seventy Miles a Day" through blank white space has a gentle appeal as well. But the main event of Eskilsson's show is her installation "Ice Light and Shadows."

In a dedicated space, she has suspended five conical icicles over clear plexiglass boxes and trained a halogen lamp on each pairing. The setup is reminiscent of early sculptural / sound work by Mineko Grimmer. As Grimmer's suspended chunks of ice melted, they shed pebbles onto piano strings, each sculpture performing a chance-driven score à la John Cage.

Eskilsson's installation is simpler, more slight. Its interest comes from the objects' shifting states: solid becoming liquid, clear elements casting dense shadows. As the icicles melt, their drops reverberate in the troughs and send quivering, patterned shadows onto the walls and ceiling. Time, gravity and temperature grow more pronounced. With its single chair, the installation feels like a meditation chamber, where one can contemplate the aqueous equivalent of an hourglass.

Sixteen:One, 2116 Pico Blvd., Santa Monica, (310) 450-4394, through Nov. 11. Closed Sundays through Wednesdays. www.16to1.com

October 27, 2006

Värnamo Nyheter 2013-05-13

Gotlands Allehanda

Till förgänglighetens lov

Det är förgängligheten som attraherar mig, säger Tina Eskilsson. Vatten är det element som hon har valt för att i konsten åskådliggöra sin lockelse.

Fötter gjutna i is som smältande vandrar över det gamla foderbordet i ladugården. Vattenbilder som böljar över ladugårdsväggen. Screentryck på blästrat plexiglas.

Begreppet transparent får sin förklaring i hennes utställning på Teatergalleriet i Stenkyrka.

Recycle, flow, timekiller. I sin konst bearbetar Tina Eskilsson frågor av existentiell natur. Det handlar på djupet om liv och död och förgängelse.

­ Man vill så gärna behålla greppet, men man måste släppa taget, säger hon och blåser varm andedräkt som blir immigt på ett isigt fotavtryck.

Foten tillhörde sonen som barn. Det barnet finns inte längre, år har passerat och avgjutningen minner om någon som inte mera är. Vuxenlivet väntar.

­ Ingenting består. Allt förändras. Det var min idé som jag utgick ifrån. Jag söker kärnan och ville göra utställningsbesökarna uppmärksamma och delaktiga i detta livets förgängelse, förklarar hon.

Egentligen behövs inga ord. Tanken är tydlig liksom den förmedlade insikten om det lån som livet är. Ett isigt avtryck försvinner som rinnande vatten, efterlämnande en droppe livgivande vätska.

För 11 år sedan ställde Tina Eskilsson ut för första gången. Då var platsen Gotlands konstmuseum och Hau rävlar stod i fokus för hennes konst.

Hau rävlar, en övergiven fästning där rostig metall och vittrad betong vittnade om mänsklig aktivitet, hade då fångat hennes konstnärliga blick.

Fårösunds fästning vid Hau rävlar byggdes i slutet på 1800-talet och användes under de båda världskrigen för att sedan överges åt glömskan.

I Tina Eskilssons bildvärld fick platsens förgängelse en andlig dimension.

Tid har gått och nu är det vatten hon använder sig av för åskådliggöra livets gång. Vatten, tänker jag, omsluten och uppslukad av den videoinstallation som hon från början gjorde för att läka sorgen efter föräldrarnas död.

Åter vid barndomens sjö fördjupade hon sig i detaljer av vattenblänk och vattenväxter, dyigt bottenslam och vattrad yta. I bakgrunden ljuder "We´ll meet again", sången som blev en slagdänga under andra världskriget.

­ Det var den musiken som mina föräldrar lyssnade på, förklarar hon medan tonerna försonande manar fram minnet av en generation som nu är borta för alltid.

Den videoinstallationen har nu vandrat till Stenkyrka på Gotland från att närmast ha visats i Havanna på Kuba där den visades den på den sjätte internationella digitala konstutställningen 2004.

Att se den på Teatergalleriet i Stenkyrka är en upplevelse som bara den gör ett besök mödan värt. Ta chansen.

Utställningen pågår fram till den 5 augusti.

INGER HAMMAR

Publicerad 2004-07-27

Gotlands Tidningar

Konst som fryser tiden för en stund

­Videokonst ligger egentligen inte för mig, säger Tina Eskilsson från Smålandsstenar. Konstnären som hade en separatutställning i Visby senast 1993. 
Men det här blev en film hon inte tänkte konst med, hon tänkte inte ens visa den. 
Eskilsson har filmat sommarens barndomsställe från det omkringliggande vattnet, växlande över och under ytan. 
Hon har gått upp vid fem varje morgon under en sommar för att fånga det ljus som hennes nu bortgångne pappa ofta återkom till. 
Modern gick bort, samma år som fadern dessutom, och filmen kan ses som någon slags tidsmaskin, platsen finns kvar och människorna genom den.
 Det filmade morgonljuset knyter samman det som varit och det man är kvar i, och även det som är kvar också efter oss. 
Vera Lynns gamla "We"ll meet again" sprakar i utställningsrummet till filmen.
Den är smäktande naiv men ändå välbehövligt godhjärtad och den passar verkligen, fyller rummet med all sin hopplösa sentimentalitet.

Tina Eskilsson plockar ut några fötter ur frysen och placerar dem på en scen. 
Sedan ligger de en hel dag och smälter undan. 
Blir det konst? Visst blir det det.
 En sådan där konst man inte kan värja sig för, som sätter igång frågor i en själv istället för att man står frågande och vill ha svar från den enskilda konstnären. 
­Jag vill gärna att man ska få positiva känslor av det här, säger Tina Eskilsson.
 Detta trots hennes perspektiv, förgängligheten, vanitasbegreppet. 
Och Tina Eskilsson får också någonstans på vägen förgängligheten att bli ömsint.
 Jag tänker pånyttfödelse inför hennes bana av frysta fötter mitt i rummet.
 De smälter och förändras efter ett tag. Blöta spår viskar att de visst existerat. 
De ser bara annorlunda ut.
 Materian förändras.
 Men spår finns, vilket kan göra det vi förlorat lättare att leva med. 
Tiden kan vara obarmhärtig, men i en materia som is kan man följa hur något förgås i ett tempo som är mer greppbart än verklighetens.
 Kanske kan man förlika sig mer med tidens gång om man får se det i slowmotion?
 Av tyskt bivax har det också blivit en sorts målningar längs med väggarna.
 Grunden är Tina Eskilsson noga med, hon jobbar länge med måleriet och lägger sedan på vaxet. Och drar på hårtorken! 
När vaxet smälter kränger det ut i rigorösa mönster,
en skummande brungrön vårflod som nästan doftar jord mullrar mot betraktaren. Som det kraftfullaste måleri ,
Caspar David Friedrichs dånande vatten utan det överdådiga. 
Istället visar Tina Eskilsson en modernitet, med en okuvlighet som både dånar och överraskar i de här vaxmålningarna.
 Men någon naturlyriker är inte Tina Eskilsson. 
­Det är materialet jag får en kick av! säger hon.
­Vaxet blir som ett objekt när det tjocknar.
 Det märks att hon har hjärtat i materian, även i foton från hennes simturer.
De har placerats avbildade bakom blästrat plexiglas.
 Strukturen gör att bilderna flyter ut från väggen. 
Simmerskan nästan tränger ut ur bild i den sista bilden i sviten. 
Hon sparkar upp de sista meterna till ytan. 
"Surface" heter verket och det är hoppfullt. * Det är förresten hela utställningen. Utan att tappa vikt.
 Snarare tappar den oss på oss själva, en tyngdlöshet inträder i synen på sig själv som människa.
 Man får genom fotavtrycken, filmen där kameran rör sig under och över ytan, och målningarna, en känsla för sin tillvaro.
 Vi finns den här tiden. Vi behöver kunna med det, att finnas. Det som varit är med oss i steget när vi doppar tårna i nuet.


HANNA WIDEGREN

Norrköpings tidningar

KONST

Nya bilder i ett ständigt flöde

När jag i minnet går tillbaka till Tina Eskilssons utställning kryper energiprincipen från skolfysiken fram ur glömskan. Energi kan inte skapas eller förstöras, bara omvandlas. 
Så tror jag det är med minnet också. Alla intryck tas in och finns kvar i olika former, som bilder, men också till exempel som bränsle till värderingar och näring till känslor. Att förtränga är att lägga undan, inte att utplåna. 
Tina Eskilsson är aktuell med utställningen "flow" på Galleri Kronan. Hennes bästa verk där är en opak glasskiva med två fotavtryck i is. De smälter i gallerivärmen och förvandlas till vattenformer. 
Intresset gör att man registrerar förloppet extra noga. Smältvattnet bildar nya bilder i ett förändrat och föränderligt material. 
Konsten är "att med arbete och skicklighet och snille och finter försöka uttrycka det som inte kan uttryckas", skrev Willy Kyrklund om jag minns rätt. 
Så sant som det är sagt om några av Tina Eskilssons bästa bilder. Utställningen heter "flow". Det betyder flöde, men är också beteckningen på det lika sällsynta som benådadekreativa tillstånd vi kallar flyt.

Vattnet är ett återkommande tema och motiv i motiv hos Eskilsson. I stora bilder på metallgrå eller svarta plåtskivor låter hon vitt vax tyst och stilla gestalta vilda vågors skummande brus. 
Vaxet bygger upp en liten, men bildmässigt mycket effektiv, relief som fångar in ljus och förvandlar det till skuggor. Och just vax har ju kommit att få (det har nog med arvet efter Joseph Beuys att göra) en säregen förmåga att mystifiera och melankolisera motiven. Det gör att det inte blir fångade ögonblick utan förlorade stunder, en, som jag tror, helt avgörande betydelsedistinktion. 
I en serie små runda bilder står figurer i vatten. Mörkret, eller är det minnet, suddar ut detaljer. Den dunkla speglingen, eller är det tiden, lägger till andra.

Tina Eskilssons bilder skapar ett kretslopp av tankar. Det sker på ett öppet och tillgängligt sätt som gör det lätt för oss åskådare att ta med vår egna erfarenheter i tillägnelsen. 
En bildserie heter Timekiller. Enkelt visar hon minnets speciella egenskapersom tidsmaskin. 
Då blir nu, gammal görs ung momentant. Många rutor i skeendets film har svartnat med tiden, men remsan hänger ändå ihop. 
Hennes enkla bilder pekar ut det som inte låter sig sägas. Det blir kanske inte oförglömligt, men minnesvärt. 
 
BO BORG